elin

Det blev en springtur iallafall... eller springtur och springtur. Det gick väl bra de första 15 minuterarna. Men sen, tro det eller ej, så fick jag mer eller mindra släpa på Changa (hunden) efter mig, som inte alls ville samarbeta. Men vad bra tänkte jag, då testar vi den genväg som pappan i familjen tidigare försökt att förklara för mig. OJ, det skulle vi inte ha gjort. Trodde att vi aldrig skulle komma tillbaka igen. Lite att ta i kanske, men hjälp vilken djungel vi hamnade i! Önskar att jag hade haft med mig kameran. Nästan värst att ta samma tur igen, bara för att kunna spara minnet på bild också. Men så roligt ska vi inte ha det, tror jag! 1h senare hade vi trasslat oss ut ur ett antal taggtrådsstaket och brännässel- hav... Spännande var det iallafall.

Nu sitter jag här och väntar, väntar och väntar. Väntar på att middagen ska bli klar, så att jag kan åka och träffa tjejerna. Väntar på att naglarna ska torka, så att jag kan gå på toa. Väntar på att det ska sluta regna, så att jag kan sluta vara deprimerad. Livet är helt enkelt som en evig väntan(?).